Jag läser just nu Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf; Jag vill sätta världen i rörelse. En bok som verkligen fascinerar. I alla fall mig. Jag vill nu läsa Selmas böcker och blir glad då jag upptäcker att jag har en del av dem i min bokhylla. Gösta Berlings saga har dessutom oförtjänt fått en plats på fönsterbrädan i skrivkammaren. Jag tyckte väl någon gång att den där estetiskt passade ihop i en hög med några andra böcker av rött omslag. Så dumt tänkt, tänker jag nu och tar bort den därifrån. Nu hamnar den i en annan bokhög. Nämligen i högen av alla böcker som ska läsas. När jag får tid …

Mattorna från övervåningen hänger ute på tvättstrecket på vädring i januarivinden. Det är inte ofta det sker i detta hem men det blåser en del vilket förhoppningsvis kan innebära att ett och annat extra dammkorn dumpas av. Jodå, det finns en del sådana i dessa mattor. Även solen har sina fläckar. Nu sitter jag och äter lunch, rester från gårdagens tacos. Jag är i halvlek av dammsugningen av våning två och misstänker att det kommer att bli segt att dra igång igen. Dagen startades dessutom upp med en rejäl promenad, ca 10 000 steg. Vi gick hemifrån när det var mörkt och kom hem och möttes av soluppgång. Det känns gott när det märks i januari att ljuset kommer åter.

PS. Jag var inte riktigt sanningsenlig när jag skrev att dagen startades upp med promenad. Allra först vaknade jag med migrän, men medicin och promenad var en bra kombination och jag har ju fått gjort en del ändå så här långt idag. Känner mig änna lite redig, faktiskt.

Det står ett glas och en tallrik på köksbordet när jag kommer hem från jobbet. Bredvid tallriken prydligt placerade en gaffel och en kniv. I kylskåpet står kastruller med grynkorv, vitsås och kokt potatis som jag värmer på tallrik i micron. I soffan i vardagsrummet ligger en trött man, numera pensionär. Nytt år och nya rutiner och jag tänker att jag nog ska kunna vänja mig vid detta också. Svårare är det att hantera saknaden efter Lille M. Han fattas mig så. Promenaderna utan honom är inte alls desamma men jag går dem naturligtvis ändå. Minns de kärleksfulla nosbuffarna han brukade ge mig, de där som lämnade blöta fläckar högt upp på mina byxor och jackor. Till och med dem saknar jag. Men tiden går och jag klarar nu faktiskt att gå i vår park utan att fälla en tår.