Och vem försökte jag lura där?! Ja, jag talar om föregående inlägg. Bla ha, bla ha … andas in och andas ut. Ja, uppenbarligen har jag andats annars skulle ju inte detta ha skrivits. Men det andra … nix. Och nu sitter jag här och är smått irriterad på mig själv, på patetiska förväntningar om att få en massa saker gjorda under semestertid. När ska jag lära mig att det som blir det blir och att det som inte blir just nu inte nödvändigtvis innebär att det bara för det aldrig kommer att bli. Det är väl egentligen bara fråga om egen vilja, och om att lära sig säga NEJ till sådant som andra vill ska prioriteras.

Klockan på väggen i vårt vardagsrum tickar på som den alltid brukar. Tick … tack … tick … I vanliga fall brukar jag knappt höra det där ticktackandet men nu är här så tyst då inte tv:n står på att varje tick och tack hörs extra väl. Vid varje halv och hel timme bjuder den på ett litet plingeling vilket jag heller inte brukar lägga särskilt mycket märke till. Men den som inte är så van vid vår klockas något bisarra ljudligheter brukar oftast förfärat undra hur vi står ut. Jag tänker att den tillför något i vårt liv, något som binder ihop nutid med dåtid, då det är en gåva från min svärmor (som faktiskt gladeligen lämnade den ifrån sig till mig). Hon i sin tur hade fått klockan i bröllopsgåva men skruvade aldrig upp den konstigt nog. Hmm … Sådant kan en sitta och filosofera över en torsdagskväll då mannen tidigt gått och lagt sig.

Det är påsk och mina tankar letar sig tillbaka till denna helg förra året. Jag tänker att jag snart är redo att skriva om tiden när Corona satte klorna i vår familj. En underlig tid som minner om blandade känslor. Mest av allt förtvivlan och oro men också mitt i allt det svåra – glädje, hopp, kärlek och omtanke. En tid vi nog aldrig kommer att sluta minnas. En del jag möter idag säger att de har så tråkigt pga alla restriktioner. Jag känner inte så. Jag känner istället en stor tacksamhet över att vi tagit oss igenom det. Och hellre tråkigt än sjuk, tänker jag. Jo, jag är nog redo att skriva om det nu.

Jag läser Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf; Jag vill sätta världen i rörelse. En bok som verkligen fascinerar. I alla fall mig. Jag vill nu läsa Selmas böcker och blir glad då jag upptäcker att jag har en del av dem i min bokhylla. Gösta Berlings saga har dessutom oförtjänt fått en plats på fönsterbrädan i skrivkammaren. Jag tyckte väl någon gång att den där estetiskt passade ihop i en hög med några andra böcker av rött omslag. Så dumt tänkt, tänker jag nu och tar bort den därifrån. Nu hamnar den i en annan bokhög. Nämligen i högen av alla böcker som ska läsas. När jag får tid …

Mattorna från övervåningen hänger ute på tvättstrecket på vädring i januarivinden. Det är inte ofta det sker i detta hem men det blåser en del vilket förhoppningsvis kan innebära att ett och annat extra dammkorn dumpas av. Jodå, det finns en del sådana i dessa mattor. Ja, även solen har sina fläckar. Nu sitter jag och äter lunch, rester från gårdagens tacos. Jag är i halvlek av dammsugningen av våning två och misstänker att det kommer att bli segt att dra igång igen. Dagen startades dessutom upp med en rejäl promenad på ca 10 000 steg. Vi gick hemifrån när det var mörkt och kom hem och möttes av soluppgång. Det känns gott när det märks i januari att ljuset kommer åter.

Det står ett glas och en tallrik på köksbordet när jag kommer hem från jobbet. Bredvid tallriken prydligt placerade en gaffel och en kniv. I kylskåpet står kastruller med grynkorv, vitsås och kokt potatis som jag värmer på tallrik i micron. I soffan i vardagsrummet ligger en trött man, numera pensionär. Nytt år och nya rutiner och jag tänker att jag nog ska kunna vänja mig vid detta också. Svårare är det att hantera saknaden efter Lille M. Han fattas mig så. Promenaderna utan honom är inte alls desamma men jag går dem naturligtvis ändå. Minns de kärleksfulla nosbuffarna han brukade ge mig, de där som lämnade stora blöta fläckar högt upp på byxor och jackor. Till och med dem saknar jag. Men tiden går och idag klarar jag faktiskt att gå i vår park utan att fälla en tår.