Klockan på väggen i vårt vardagsrum tickar på som den alltid brukar. Tick … tack … tick … I vanliga fall brukar jag knappt höra det där ticktackandet men nu är här så tyst då inte tv:n står på att varje tick och tack hörs extra väl. Vid varje halv och hel timme bjuder den på ett litet plingeling vilket jag heller inte brukar lägga särskilt mycket märke till. Men den som inte är så van vid vår klockas något bisarra ljudligheter brukar oftast förfärat undra hur vi står ut. Jag tänker att den tillför något i vårt liv, något som binder ihop nutid med dåtid, då det är en gåva från min svärmor (som faktiskt gladeligen lämnade den ifrån sig till mig). Hon i sin tur hade fått klockan i bröllopsgåva men skruvade aldrig upp den konstigt nog. Hmm … Sådant kan en sitta och filosofera över en torsdagskväll då mannen tidigt gått och lagt sig.

3 reaktioner till “

Lämna ett svar till Anna Christina Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s